Sven Hagströmer har byggt en förmögenhet på över 12 miljarder kronor, samlat originalutgåvor av Newtons Principia och grundat organisationer för jämställdhet och berättande. Han köpte sin första aktie som tolvåring och har sedan dess format svensk finanshistoria i snart sex decennier. Ändå finns ett kapitel han konsekvent lämnar oöppnat: kollapsen av HQ Bank, den institution han själv var med och byggde från grunden.
När han i sommar klev in i studion för sitt andra Sommar i P1-program valde han återigen att tala om ljuset, böckerna, flygningen, nyfikenheten. HQ-haveriet 2010, som drabbade hundratals kunder och ledde till en av de mest uppmärksammade rättsprocesserna i svensk finanshistoria, förblev i skuggan. Frågan handlar inte om huruvida Hagströmer har rätt att välja sina egna ämnen. Det har han. Frågan handlar om vad det kostar när en av Sveriges mest inflytelserika finansaktörer vägrar granska sitt eget största misslyckande offentligt.
Från fondkommission till bankkollaps på tre decennier
Historien börjar 1981, när Hagströmer startade Sven Hagströmer Fondkommission AB. Nio år senare omorganiserades verksamheten till HQ Bank tillsammans med Mats Qviberg, H:et och Q:et i bankens namn. Duon drev banken i två decennier, med fokus på förmögenhetsförvaltning och handel.
Den 29 augusti 2010 drog Finansinspektionen tillståndet. Orsaken: riskfylld spekulation på bankens interna handelsavdelning och brister i hur förluster redovisades. Ungefär 900 kunder hade insättningar som översteg den svenska insättningsgarantin på 500 000 kronor. De stod plötsligt med pengar som inte var skyddade i en bank som inte längre hade rätt att vara en bank.
Qviberg hamnade i centrum för de rättsliga efterspelen. Hagströmer tvingades vittna mot sin forne partner, men åtalades aldrig själv. Rent juridiskt gick han fri. Frågan om moraliskt och affärsmässigt ansvar är en annan, och det är precis den fråga han sedan dess undvikit.
Intellektuell nyfikenhet med en blind fläck
Hagströmers privata intressen tecknar bilden av en person som drivs av genuint kunskapsbegär. I december 1996 ropade han in en förstaupplaga av Isaac Newtons Principia Mathematica från 1687 på Sotheby’s i London, för 80 200 pund, ungefär 900 000 kronor vid den tidpunkten. Hans samling innehåller brev från Voltaire, Rousseau och Einstein. Det är inte pjäser man köper för att imponera på middagsgäster. Det är en samlares genuina fascination för idéhistoria, enligt en porträttartikel i Fokus.
Samma person grundade Berättarministeriet 2011 tillsammans med Dilsa Demirbag-Sten och Robert Weil, en organisation som arbetar med unga människors skrivande. Samma år startade han AllBright för ökad jämställdhet i näringslivet. Tajmingen är intressant: båda initiativen lanserades året efter HQ-kraschen, under en period då Hagströmers offentliga profil hade fått allvarliga skador.
Att starta filantropiska projekt efter en kris är varken ovanligt eller nödvändigtvis cyniskt. Men kombinationen av extrem intellektuell nyfikenhet och total ovilja att vända den nyfikenheten mot den egna historien skapar en dissonans som är svår att ignorera. En man som samlar brev från upplysningsfilosofer borde, om någon, kunna uppskatta värdet av självrannsakan.
Krascher i luften och i balansräkningen
I april 2014 kraschlandade Hagströmer sin Cessna 206 i Stockholms skärgård. Han hade glömt att fälla in hjulen. Planet gick ner, men han överlevde utan allvarliga skador.
Det finns en retorisk bekvämlighet i den typen av händelse. En flygkrasch är dramatisk, personlig och fysisk, den lämpar sig för en berättelse om att uppskatta livet och ta vara på varje dag. HQ-haveriet är annorlunda. Det är komplext, systemiskt och involverar andra människors pengar. Det kräver att man talar om tillsyn som misslyckades, risker som underskattades och en företagskultur som tillät dolda förluster. Ingen av de sakerna lämpar sig lika bra för en sommarpratsberättelse om tacksamhet och ljus.
Hagströmer har vid upprepade tillfällen sagt att han inte ångrar saker. Det är en position som fungerar utmärkt så länge man inte behöver specificera exakt vad det är man inte ångrar. När det gäller en bankkollaps som drabbade hundratals kunder med osäkrade insättningar blir ”jag ångrar ingenting” en mening som kräver en efterföljande förklaring, och den förklaringen kommer aldrig.
Vad tystnad signalerar i finansvärlden
För investerare och analytiker som följer svensk finansmarknad handlar frågan om mer än en enskild persons medievanor. Den handlar om den bredare kulturen kring misslyckande i svenskt näringsliv.
Hagströmer har makten, plattformen och de ekonomiska resurserna att tala fritt. Över 12 miljarder kronor i kapital innebär att han inte behöver skydda en anställning, ett styrelsemandats goodwill eller en fondportföljs anseende. Han är fri att säga precis vad han vill. Det gör tystnaden desto mer talande. Om inte ens den mest oberoende aktören i rummet kan reflektera öppet kring ett systemiskt misslyckande, vem ska då göra det?
Det är väsentligt att skilja på juridiskt ansvar och offentligt ansvar. Hagströmer friades i rättsprocesserna. Men den juridiska friheten gör det om något enklare, inte svårare, att tala öppet. Han riskerar inga rättsliga konsekvenser av att berätta sin version. Ändå väljer han ljuset, sommar efter sommar.
En förlorad möjlighet med konkret värde
En ärlig, detaljerad redogörelse från Hagströmer om vad som gick fel inuti HQ Bank hade haft reellt värde för den svenska finanssektorn. Inte som underhållning, utan som fallstudie. Hur såg incitamentsstrukturerna ut internt? Vid vilken punkt tappade styrelsen kontrollen över handelsavdelningens riskexponering? Vilka varningstecken ignorerades, och varför? Det är frågor som akademiker och tillsynsmyndigheter fortfarande arbetar med, men som ingen kan besvara bättre än de som faktiskt satt i rummet.
Den typen av offentlig reflektion från en nyckelaktör hade också normaliserat ett mer moget förhållningssätt till misslyckande i svensk affärskultur. Den nuvarande normen, tiga, vänta ut mediestormen, återuppbygga varumärket genom filantropi, fungerar för den enskilda individen, men den gör det svårare för hela systemet att lära sig av sina egna kollapser.
Hagströmer fyller 83 i november. Hans kapitel om HQ Bank är inte stängt, det har aldrig blivit skrivet. Och med varje framträdande där det utelämnas krymper sannolikheten att det någonsin kommer att skrivas av den enda person som kan göra det rättvisa.